Tankar!
Har glömt att svaren alltid blir lugna och samlade... låter så förståndigt det som sägs. Låter som ord fyllda av hopp och glädje. en känsla av att det ordnar sig med allt, kärlek! Att man inte ska tvinga fram något utan att man ska känna sig för hur saker känns, tänk att bara säga så till någon man tycker mycket om. Modigt men med en självklarhet och utan rädsla av att mista, eller vetskap om att det är då man inte mister? Åh, Nu känns en stor del av mig som ett moln igen.... Ett lätt fluffigt moln. Tänk att saker kan ordna sig så där av att yttra några ord som man burit omkring på av rädsla för hur det blir om man tar fram dom!
Härligt igen!
