justgrowingup - february 2010

Tankar!

En jobbig dag redan från början. Började faktiskt redan inatt då jag började fundera över mitt liv rent allmänt. Är jag lycklig? Är jag nöjd som det är med vissa saker? Grubbel grubbel hela morgonen i tystnad. Ledsen. Kunde inte låta bli att slänga iväg några sms (bekräftelse sms?) Åhh. sen skolan sen oxå som jag redan är så less på så det finns inte. Började ju redan i julas då jag ville hoppa av min 3 1/2 år långa utbildning som snart är slut... satsa på någonting annat? Men vad? Jag känner mer och mer att jag är som ett barn i klassrummet tilsammasn med ett gäng byråkrater. Vadå §§§§§? Hur många gånger har jag inte känt detta.. någon slags livskris igen. Kan det vara så? Jag vet ju hur det blev efter studenten... men igen.. suck. Tog iaf mod till mig att ta upp en bekymmersgrej med en viktiga person och nu känns det betydligt bättre.
Har glömt att svaren alltid blir lugna och samlade... låter så förståndigt det som sägs. Låter som ord fyllda av hopp och glädje. en känsla av att det ordnar sig med allt, kärlek! Att man inte ska tvinga fram något utan att man ska känna sig för hur saker känns, tänk att bara säga så till någon man tycker mycket om. Modigt men med en självklarhet och utan rädsla av att mista, eller vetskap om att det är då man inte mister? Åh, Nu känns en stor del av mig som ett moln igen.... Ett lätt fluffigt moln. Tänk att saker kan ordna sig så där av att yttra några ord som man burit omkring på av rädsla för hur det blir om man tar fram dom!
Härligt igen!

Att föda?

Kollade nyss på "Knocked up". För er som inte sett den så e det en amerikansk film om en oseriös kille som älskar att röka på, dricka och hitta naken scener i filmer. Han träffar en sjukt seriös tjej på fyllan som såklart råkar bli på smällen!! Oj OJ.... ja, tur har man kanske haft som inte råkat ut för det(?) Började osökt tänka på det här med graviditeter... alla polare blir ju på tjocken (pappas uttryck) nu för tiden tycker jag.. ploppar ut ungar till höger och vänster vilket är lite skrämmande. För mig alltså... Har haft diskussionen ang. abort med en vän som anser att man borde ta sitt ansvar om det skulle ske... men ja vet i fan asså.. jag tror inte jag skulle palla det? Barnet skulle inte få det bra hos mig just nu i mitt liv. Kanske e själviskt? Jag vet inte.. att jag ska passa in barnet i MITT liv lixom. Men frågar man min mamma så e hon nog glad att jag tänker så. I sommar sätts en ny P-stav in vilket för mig betyder 3 barnlösa år till (skönt). Meeen.. jag vill ju inte ens ha barn! Eller? Är det som två av mina vänner uttryckt det "att den biologiska klockan börjar flämta en i nacken" även mig? Kan det vara möjligt? NÄÄ.... och föda, det gör ju ont!! Nej men jag började iaf tänka att man ska vara rädd om det man har, en relation kanske att bygga på. Och inte förändra varandra. Man blev ju ändå kär i en person för personens skull och då ska man väl ändå inte ändra honom/henne. Då slutar man kanske tycka om den? Har varit allt för dålig på sånt här... men fan, jag ska bli bättre! Vårda... som min mamma så fint sa :
"Nu har ni sått ett frö, som ni ska vårda så det växer till någonting fint".



Utgång?Hemgång?Nedgång?

Vad har hänt? Partyhorse kanske har sett sina sista dagar i toppen? Vet att detta skett förr och det har "ordnat upp sig" så att säga, men nu.. vad är detta. Den lilla djäveln bränner sönder min mage, svider, illamående, e det andnöd eller inbillning som dyker upp sen? Att tänka på att vara hemma finns lixom inte riktigt än i min värld, men hur ska man göra, vad ska man säga till alla? Men vill jag riskera att aldrig mer kunna känna på det igen? Tjejkvällen var toppen men jag själv var inte på topp... suck. Ni som eventuellt läser detta tycker kanske att det är en bagatell men inte för mig, detta är en del av mig sorgligt men sant och något av det roligaste jag vet- vad ska jag göra utan? Tur att världens bästa finns här...

Isolation is not good for me
Isolation I don't want to sit on the lemon-tree


03.41 God natt världen